onsdag 29 juni 2016

Framtidssagan del 1 - Ion

Talltopparna smyckades i guld av den stigande solen. Hen hade varit här ganska länge nu. Sommarluften som tog sig in genom altandörren kändes klar mot huden där hen satt vid köksbordet och tittade ut mot den vildvuxna skogen. Hen hade hittat det övergivna huset för tre år sedan och trivts från första stund. Några fyrbenta varelser bodde redan i huset och de verkade inte misstycka när hen flyttade in hos dem. De hade varit goda vänner sedan dess. De tre mindre djuren med spräcklig päls i gråbrunt kallades katter. Det hade hen kunnat bekräfta genom DNA -analysen av päls som de fällt. Hen hade passat på att plocka upp strån när de inte såg det och de hade heller inte märkt något. Databasen kunde med en enkel scaning identifiera arten. Det kunde även konstateras att honan var mor till de båda hanarna. Det större djuret kunde på samma sätt identifieras som en hund. Blandningen av raserna hade gett denna tik ett björnliknande utseende. Djuren talade ett egendomligt språk. Det innehöll inga ord men ändå mycket kommunikation genom beteende. Genom beteendeanalys från databasen hade de kunnat bekanta sig med varandra.

Trots att hen känt sig hemma på jorden under sina tre jordår här så tittade hen ändå ibland upp mot skyn på kvällarna och tänkte tillbaka. Hen hade tappat kontakten med de andra där ute. Avstånden mellan de olika solsystemen var helt enkelt för långt ens för den egna tekniken och ingen liknande teknik hade kunnat hittas på jorden. Hen hade fått tag på ett teleskop från jorden och ställt upp det på baksidan av huset. Det kunde vara till viss hjälp då den närmaste omgivningen kring planeten skulle studeras men i försöken att nå de egna var det knappast till någon tröst. Under tiden fick hen använda den teknik som klarat sig i landningen,  spara det insamlade datat i databasen och hoppas att kontakten på något sätt skulle kunna återfås senare. Väntan hade dock blivit mycket lång. Kanske skulle hens arbete aldrig komma till användning?  Kanske skulle databasen,  som inte var mycket större än en brevlåda, bara ligga där med en massa information utan att någon mer visste det utom hen själv? Planeten jorden och dess liv hade upptäckts sedan länge via en av de egna satelliterna som kunnat samla in en del information på avstånd via scaningsystemet. Men naturligtvis skulle observationerna bli mycket tydligare på plats, vilket var orsaken till att hen hade gett sig av på den riskabla resan hit. Antagligen skulle det aldrig gå att återvända men hen hade valt upptäcktsresandet och nyfikenheten före riskerna.

Hen tog med sig sin stora kaffekopp ut på altanen och satte sig i en av korgstolarna som utgjorde husets utemöbler. Hen hade gjort människornas levnadssätt till sitt och förundrades över vilka enkla företeelser som kunde utgöra en så trevlig sinnesstämning. Kitty kom och strök sig utmed benet. Även Max och Oliver gjorde hen sällskap genom att lägga sig i korgstolen bredvid. Hen hade uppkallat katterna efter vanliga kattnamn som människornas internet uppgav att katter brukar uppkallas till av människor.
Hen hade varit fascinerand av människor i hela sitt liv. Fascinerad av allt från deras  anatomi och biologi till deras liv och städer. Insikterna kring människornas ytlighet hade dock varit en besvikelse. Hen hade dragit sig undan med en undran om det skulle gå att möta individer bland människor som inte var på det sättet.

Hen tyckte dock om människans sätt att namnge saker och individer. Att sätta ord på allt. Hen hade uppkallat sig själv till Ion. Detta var en förkortning baserat på tre bokstäver ur ett mänskligt alfabet som återgav hens ursprungliga namn. Dessa tre bokstäver verkade kunna utgöra ett namn som kunde förekomma bland människor också även om det blev ett ovanligt namn. Ion var dock mycket nöjd med att ha ett ord som namn och inte bara en kod så som förut. Namnet bildade dessutom ett ord på det engelska språket som kunde återfinnas i kemins värld. Ion tyckte att det passade hen då hen hade svårt att förhålla sig neutral.

Hen kände sig också nöjd med  att kroppen lyckats anpassa sig till jordens förhållanden och antagit en människoliknande gestalt.  Nu satt hen i morgonsolen med sina jordliga vänner i sin ljusbruna morgonrock i velour och klassiska solglasögon. Även hunden Gizma kom och gjorde dem sällskap genom att lägga sig på det mörka altangolvet. Även om Ion längtade efter vänner med förmåga till avancerade konversationer kunde hen ändå inte tänka annat än att de hade det ganska bra under tiden.

Ett fenomen som inte verkade ha några gränser i rymden var musiken. Ion brukade sitta på kvällarna och sjunga en egen sång. Den gick på följande sätt:

Tänk om jag kunde få
Möta några som
Kunde förstå
Varför jag kom

Tänk jag kunde se
Den hemlighet
Och bli en del
Av deras verklighet

Sedan improviserade Ion resten på sitt munspel.

måndag 27 juni 2016

Novelle Frost

Den här bloggen kommer bestå av en samling musikalnoveller av Novelle Frost.